Hittade mitt första inlägg från förra bloggen..fortfarande overkligt..

I natt är det 8 veckor sen mitt liv förädrades totalt.
Jag vaknade söndagen den 18 oktober kl 01:22 av att du inte kommit in till sovrummet och lagt dig, så jag gick upp för att hämta dig som jag alltid fick göra på söndagar.
Jag låg på överkasted och halvsov samtidigt som jag ammade carl när du kom hem vid 23tiden. Du var så glad och berättade för mig att alla killarna på bandyn gett dig en kram för att du blivit pappa. Du sa också att du älskade mig och Carl och att du saknat oss fast du bara varit borta i tre timmar (toffel:)
Du sa att du skulle lägga dig på soffan och greja lite med dator, det sista du sa till mig var "kommer snart". Men du kom aldig så när jag vaknade och kollade på klockan så tänkte jag att du somnat som vanligt på soffan.
Du låg i soffan i din morgonrock med datorn brevid dig. Jag försökte väcka dig men såg snabbt att dina läppar va blå och att du var så konstigt vit i ansiktet med halv öppna ögon. Det såg ut som att du frös. Jag såg att det stod en vatten kanna på bordet framför dig som jag slängde över dig men du rörde dig inte. Jag kommer aldrig glömma den känslan i min kropp, jag var helt kall och tänkte det här händer inte. Din telefon låg brevid dig så jag ringde 112. Tänkte att nu vaknar du och tycker att jag är en pinsam "drama queen" som ringer dit för att du sov.
Minns att jag bara skrek i luren och fick upprepa mig flera gånger sen bad hon mig kolla om jag kände någon puls. Vilket jag inte gjorde.
Jag kommer aldrig glömma hennes röst, den hör jag som en skiva i mitt huvud. Hon bad mig sätta på högtalartelefonen så jag kunde göra hjärtlungräddning samtidigt som hon hela tiden pratade med mig.
Jag skrek på dig att du skulle vakna hela tiden när jag gjorde hjärtlungräddning, men du bara låg där helt livlös. Vet inte hur länge jag höll på innan det kom två killar från akutbilen och tog över. De sa att jag skulle gå ner och möta upp ambulanspersonalen, nu i efterhand så förstår jag att de ville inte att jag skulle se när de använde defillbrator maskin på dig.
När jag stod och väntade i dörren på ambulans personalen så tänkte jag hela tiden, jag vaknar snart detta är en dröm.. Jag ringde till din pappa, vet inte vad jag sa men han svimmade så din mamma trodde att han fick en hjärtinfarkt innan han sa att det var jag som ringt.
Jag ringde även till Dennis och Ann, minns inte vad jag sa till Ann heller men vet att hon trodde jag sa fel att det var Carl som höll på att dö. Ann slängde sig i bilen och kom direkt vilket var tur för jag hade inte klarat den natten utan henne.
När jag ringde till mamma och pappa så trodde mamma att jag överdrev och bad att få prata med en av ambulanspersonalen.
Jag var så säker på att när ambulanspersonalen kommit så skulle vi åka iväg, så jag packade snabbt ner Carl och slet på mig skor. Du skulle ligga med massa slangar och vi skulle sitta i ett väntrumm och va jätte oroliga, och att jag sen skulle få skälla på dig för att du skrämt mig.. Men vi åkte aldig.
Jag såg hur dom lagt ner dig på golvet i storarummet och jag hörde ifrån sovrummet där jag satt i chock med Carl i famnen hur den där hemska maskinen pep när dom försökte få igång ditt hjärta.
En av ambulanspersonalen kom in till mig i sovrummet och sa att det såg mörkt ut. Vadå mörkt ut, tänkte jag och sa att dom kunde åka för du skulle snart vakna.
Han pratade även med mamma och sa samma sak så mamma och pappa slängde sig i bilen med en gång upp till Stockholm.
Ann kom, sen kom dina föräldrar och då kom ambulans killen in igen och sa att du var död... Vad menar han tänkte jag, vadå död du kan vell inte vara död vi har ju precis gift oss och bara varit hemma från b.b i 5 dagar, Carl var bara 9dagar och behöver sin pappa längre än så.
Dom lade dig på vår soffa med en filt, jag klarade knappt av att gå ut och se hur du låg där, förlåt att du fick ligga där själv.
Sa hela tiden att du snart skulle vakna och att alla kunde åka hem.
Det kom även två poliser, en präst och en läkare som skulle död föklarar dig. Sen sa dom att det skulle komma några och hämta dig och att jag fick ta farväl.
Jag föll ner på knä när dom lagt dig på en bår på golvet, kunde inte sluta pussa ditt bröst som fortfarande var varmt, kysste dig i pannan som var konstigt kall.
Det var helt tyst i rummet och alla bara stod där. Jag ville inte att dom skulle ta dig därifrån sen minns jag knappt något mer än att chocken släppte och tårarna kom.
Jag fattar inte att livet kan vara såhär orättvist. Du sa till mig samma dag att du var så lycklig, jag kände likadant. Vårt efterlängtade familjeliv hade precis börjat och nu ska jag och Carl behöva leva utan dig. Hur ska det gå, jag saknar dig så det känns som jag ska gå sönder. Varför får inte du va med oss?
Denna natten spelas som en trasig skiva om och om igen i mitt huvud.
Jag älskar dig Gustav och det kommer jag alltid att göra.
Upplagd av Mik kl. 14:39 5 kommentarer